Var är alla kineser?

Idag efter jobbet träffade jag Hertz och Sandr för en fika på Johans. Sandra pluggar i Stockholm och bor i en studetkorridor med 8 andra. 8 andra kineser! jag kan inte nog beskriva hur avundsjuk jag är! Vart är alla kineser i Jönköping? Vart ska jag leta?

Framsteg och baksteg

Efter att ha haft hela sex rökfria dagar så gick det inte. Jag tog en cigg. Nästa dag köpte jag ett paket och rökte 6 st på en dag. Orsaken? Same old, same old. Mina bästa vänner andas inte längre. Jag fick en konstig bild i huvudet på Emmeli. Det var så verklig, och jag hörde nästan hennes skratt och hennes rörelser var så levande. Den dagen kom jag storgråtandes till jobbet, och dagen efter med.

Ska detta aldrig ta slut? Jag kommer alltid att sakna dem, de kommer alltid att fattas för mig. Betyder detta också att jag aldrig kommer att kunna älska en vän lika mycket igen, att jag alltid kommer att jämföra alla jag träffar med dem? Jag vill vara den sorglöst lyckliga person jag var innan med så mycket energi. Men jag kommer aldrig att bli den jag var innan. Något har förändrats med mig. Men jag kan lära av det, göra det bästa av det, bli starkare.

Idag har jag varit ledig. Jag och Eline möblerade om mitt rum så att jag skulle lyckas att klämma in en enormt otymplig och ful tjock-tv som mamma och pappa haft i all oändlighet som bara vägrar gå sönder. Att möblera om i mitt rum visade sig inte vara så smidigt som jag hade tänkt mig. Gosh, vad jag har mycket grejer! Prylar över allt, souvenirer, skräp, små minnen och tydligen en massa värmeljus i alla skrymslen och vrår. Men nu har jag i alla fall en tv på mitt rum för första gången. Det känns himla lyxigt faktiskt. Tidigare har jag inte velat haft det på grund av att det förstör stämningen i rummet. Det tycker jag fortfarande, men jag orkar inte bråka om stor-tvn längre, nu kan jag i alla fall komma i mitt rum.

Påhitt

Jag har kommit på mig själv med att försöka starta om. Jag försöker desperat hitta på saker som ska få mitt sinne på andra tankar och inte gå fast i gaml hjulspår.

*Jag har slutat röka. Hela 5 rökfria dagar

*Jag ska försöka tvätta håret vartannan dag (jag tvättar annars varje dag)

*Jag ska försöka tappa några kilon (detta visar sig vara lite svårare då jag även slutat röka vilket resulterar i ett stort sockerintag...)

*Jag kollar högskolor och program jag vill plugga till hösten. Beslutet är svårt att fatta, men det börjar klarna. Att få in kinesiska och ett års utbytestermin visar sig vara lite knivigt då jag redan pluggat ett halvår mandarin

*Jag ska börja repetera kinesiska istället för att spela The Sims och läsa Twilight-böckerna. Jag börjar att känna mig lite smått patetisk nu...

*Min tristess och sökandet efter nya saker att göra har även fått mig att överväga matlagning...eller så håller jag mig till bakning...

28 februari

Den 28 februari i år befann jag mig på ica i Habo. I famnen hade jag 2st gravljus. Det var en obeskrivlig känsla. En sådan känsla man inte tror att man ska behöva uppleva vid 2 års ålder. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva stå i kön till ica med tårar som tvingar sig fram ur ögonvrån trots att jag kämpar med att låtsas som om jag köper gravljus varje dag. Jag förbannar denna lilla håla då jag vet att kassörskan vet vem jag är, varför jag köper gravljus och till vilka. Hennes blick säger att hon tycker synd om mig.

På vägen hem kom tårarna. Jag hade varit tvungen att jobba då INGEN av mina kollegor kunde erbjuda sig att ta denna dagen åt mig trots att de visste att det var årsdagen av då mina två bästa vänner dog i en bilolycka. Jag höll allt inom mig hela dagen. Men det gick. Jag hade ju inget val. Men så fort Eline dök upp på jobbet så kom tårarna, men i övrigt så klarade jag av dagen. Kvällen var värre. Bäcksvart, tung och hopplös.

sammanfattning pga dålig uppdatering

Nu för tidenn jobbar jag endast ca 3 gånger i veckan. Detta är en aning frustrerande dels för att jag inte gillar att vara sysslolös och dels för att jag inte är van vid att inte ha pengar. Tiden spendreas med att läsa Twiligt-böckerna och jag är redan på sista boken efter att ha varit hemma i drygt en månad. Jag har även tagit till metoder som The Sims för att fördriva tiden. Alla jobbar ju eller pluggar nu för tiden! Men till hösten blir det plugg för min del med. tack och lov!

Den första utgången här i Sverige sedan Shanghai var magnifik. Den kunde inte blivit bättre. Förfesten var hos en nybliven exkollega till mig. Hela kvällen var alla så fulla och lyckliga, även om en del allvarligare ämnen även togs upp.

Sedan jag kom hem från Shanghai har ju jag haft en liten svaghet för kineser. Detta är en sak som min älskade bästa fröken Eline lagt på minnet. Väl på dansgolvet på Sliver gjorde hon en hastig manöver och puttade in mig i en stackrs ovetande utbytesstudent. Till min stora besvikelse så var ju denne inte alls från kina utan från USA, men vi hade en trevlig kväll ändå. Tack vare honom så hitatde ju jag en privatlärare i kinesiska. Well, det är inte helt fastställt än, men jag håller tummarna!

Home sweet home

Nu för tiden så vet jag oftast inte hur jag mår. Jag trodde inte man kunde kunna så. Jag trodde att man visste om man var lycklig eller ledsen, men nu går jag i något slags mellanting. Det slog mig att jag inte lägre var bekant med känslan av lycka. Innan kunde jag vara oförklarligt lycklig utan någon specifik anledning. Man liksom svävar fram och har något bubblande som kolsyra i kroppen som fyller en med glädje och fnitter. Denna känslan kom lika snabbt som den försvann för någon vecka sedan. Den försvann då tanken kom, tanken då jag insåg att jag inte var bekant av känslan av lycka. Jag visste att förlusten av mina bästa vänner förändrade mig. Kunde denna förlust göra så att jag inte längre vet vad lycka är? Var jag endast lycklig då jag var med dem?

I Shanghai var jag lycklig. Jag var lycklig för att med varje andetag jag var där så uppfyllde jag min dröm. Detta var något jag kämpat för att göra så länge. Men nu hemma igen så ser jag bara saknade av Tessie och Emmeli. Tomrummet. Hålet. Trycket över bröstet. I Shanghai levde jag i nuet. Shanghai är mitt hem nu. Precis som Tessie och Emmeli var mitt hem innan. Jag är bara här tills jag återvänder dit igen. Jag har en paus nu bara. Jag minns tiden då Tessie och Emmeli precis hade åkt till Australien och jag och Eline tyckte att det kändes som om livet vi levde då stod på paus när de inte var här...

Jag har inte rökt på 4 dagar nu. Jag började röka när Tessie och Emmelie dog. Men jag tänkte att jag inte vill vara ledsen längre. Jag vill inte hålla kvar vid mitt destruktiva beteende. Men varje cigarett kändes som om dt dämpade trycket över bröstet...eller ett steg närmare graven..Men det går inte. Jag vill gråta och få bort trycket över bröstet, men jag kan inte gråta längre. På något sätt vill jag inte att människorna i min omgivning ska veta att jag fortfarande sörjer, att jag fortfarande känner mig trasig, tung och orkeslös. Men jag kämpar. Jag måste fortsätta leva, se det ljusa i tillvaron, fatta beslut om framtiden. För jag vet att Tessie och Emmeli inte hade velat något annat. De hade velat att jag fortfarande var gränslöst lycklig och spontant galen.