Varje månad sedan olyckan fasar jag för dag 28. Då är det ytterligare en månad sedan Tessie och Emmeli tog sina sista andetag. Denna gången var nog en av de värsta gångerna. Minnena från sista gången jag höll om dem innan de åkte till Australien, minnen från förra sommaren, handbollen, jag och Emmeli som små då vi lekte detektiver och jagade monster, då jag fick beskedet om olyckan, minnesstunden, då jag såg dem i kistorna, Tessies begravning, Emmelis begravning och Emmelis urnsättning. Jag fick ingen luft. Det var länge sedan den psykiska smärtan blev fysisk. Tårarna rann nedför mina kinder. Jag ville inte bli omfamnad, jag ville inte bli omhändertagen, jag klarar mig själv. Jag är stark. Men just då gjorde han precis rätt i att bara hålla om min skakande kropp.
Jag saknar Eline. Mycket. Ingen förstår mig och mina tankar så bra som hon. Ibland behövs till och med bara att våra blickar möts, och vi vet båda två att det gör ont. Ensamheten blir större utan Eline vid min sida. Hon är min partner in crime nu.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur livet skulle ha varit om de var här nu. Om de hade det hade det aldrig varit jag och Elias. Aldrig. Och det gör så fruktansvärt ont att det skulle behöva bli antingen eller. Varför kunde vi inte träffas som alla andra par? Dessutom spökar fortfarande tanken på vad Tessie tycker om mig och Elias. Det var nog ytterst få som inte trodde att det skulle bli Elias och Tessie en dag. Och nu är det jag som är där i Tessies ställe? Det är som en kniv i hjärtat varje gång. Vad gör jag där? Jag behöver veta vad Tessie tycker om oss. Är det okej? Jag hoppas det så innerligt, för ingen har någonsin gjort mig så lycklig och trygg och jag har aldrig tyckt om någon så mycket på det sättet som Elias. Jag är så kluven. Men jag måste leva i nuet. jag kan inte leva i det förflutna, även om jag vill det av hela mitt hjärta. Men jag tänker: Klarar vi att gå igenom det här, när livet är som svårast och mörkast. Då kan vi klara allt.
Emmeli jag saknar ditt skratt, ditt sätt att röra på huvudet så att luggen rör sig fram och tillbaka, din humor, våra spontana idéer som oftast alltid tycktes bli lyckade.
Tessie jag saknar din musiksmak, klipskhet, smått bisarra humor och oerhört onödig fakta. Ditt sätt att låta ironisk fast du inte var det.
Vi funkade så bra ihop.
torsdag 30 juli 2009
lördag 25 juli 2009
En gång i tiden kände jag Åke Greén barbarn..
...och jag var Sophie-som-alla-älskar. Det är Emmelis ord som utgör min bloggbeskrivning. Hennes ord. Ord jag aldrig mer kommer att få höra henne säga. Emmeli skulle antagligen att både skratta och gråta om hon visste att "Åke-Greéns-barbarn" fortfarande kommer ur min mun. Hon hette Emmeli Greén och var min bästa vän, tillsammans med Theresia Johansson. Jag saknar dessa svunna tider. Jag var lyckligt oventande om den brutala framtiden som skulle komma att förändra mitt liv, och min persolnighet. Vi var partners in crime, alltid. Vad vi än gjorde hade vi så roligt. Jag har aldrig någonsin kännt två personer som jag funkade så bra ihop med.
När en vän till mig ringde några dager efter att en bilolycka på en 30-väg en regnig natt i Nya Zeeland tog mina två underbara vänner ifrån mig, då deras hjärtan slutade slå och de slutade andas och fylla lyften med deras ljuvliga andetag, började hon samtalet med några ord jag då tyckte var så brutalt opassande. Jag minns inte hennes exakta ord, men jag minns att hennes röst dränktes av tårar. Hon var så ledsen för min skull då mina dåvarnade bästa vänner under tidigare år hade ätstörningar, jag lärde känna nya människor, då visade det sig att dessa var självmordsbenägna. Under en tid i mit liv hade 3 människor som jag höll oerhört nära hjärtat ätstörningar, och 3 andra försökte ta sitt liv. Min vän som ringde sa att hon var så ledsen för min skull då jag äntligen hittat människor som mådde bra, som inte hade destruktiva beteenden, och som hon visste att jag var så lycklig med. Då hon yttrade dessa ord blev jag arg. Vad hade det med saken att göra? Jag har sorg för Tessie och Emmeli, vad har mitt förfluta med detta att göra?! Men nu ser jag det. Och de är döda.
Jag visste att det var en dålig idé att tacka nej till vad lördagskvällen hade för aktiviteter att erbjuda, för jag vet att då jag sätter mig ner och blir ensam med mina tankar kommer alltid saknaden. Sorgen blir så tung, saknaden så stor och längtan efter det förflutna river mig i tusen bitar. Jag önskar de var här med mig. Om 28 dagar åker jag till Shanghai, och min livs stora dröm går i uppfyllelse då jag under ett halvårs tid ska läsa kineskiska (mandarin) där. Men det saknas något. Tessie och Emmeli. Vi skulle ha möts upp där, och de skulle delat min dröm med mig.
När en vän till mig ringde några dager efter att en bilolycka på en 30-väg en regnig natt i Nya Zeeland tog mina två underbara vänner ifrån mig, då deras hjärtan slutade slå och de slutade andas och fylla lyften med deras ljuvliga andetag, började hon samtalet med några ord jag då tyckte var så brutalt opassande. Jag minns inte hennes exakta ord, men jag minns att hennes röst dränktes av tårar. Hon var så ledsen för min skull då mina dåvarnade bästa vänner under tidigare år hade ätstörningar, jag lärde känna nya människor, då visade det sig att dessa var självmordsbenägna. Under en tid i mit liv hade 3 människor som jag höll oerhört nära hjärtat ätstörningar, och 3 andra försökte ta sitt liv. Min vän som ringde sa att hon var så ledsen för min skull då jag äntligen hittat människor som mådde bra, som inte hade destruktiva beteenden, och som hon visste att jag var så lycklig med. Då hon yttrade dessa ord blev jag arg. Vad hade det med saken att göra? Jag har sorg för Tessie och Emmeli, vad har mitt förfluta med detta att göra?! Men nu ser jag det. Och de är döda.
Jag visste att det var en dålig idé att tacka nej till vad lördagskvällen hade för aktiviteter att erbjuda, för jag vet att då jag sätter mig ner och blir ensam med mina tankar kommer alltid saknaden. Sorgen blir så tung, saknaden så stor och längtan efter det förflutna river mig i tusen bitar. Jag önskar de var här med mig. Om 28 dagar åker jag till Shanghai, och min livs stora dröm går i uppfyllelse då jag under ett halvårs tid ska läsa kineskiska (mandarin) där. Men det saknas något. Tessie och Emmeli. Vi skulle ha möts upp där, och de skulle delat min dröm med mig.
torsdag 23 juli 2009
snabbuppdatering
Var galet länge sedan jag gav lite uppdateringar om vad som händer i mitt liv och vad som snurrar i min skalle. Ber om ursäkt för detta, men jag har haft full snurr på min tid bestående av festivaler, jobb och att umgås med pojkvännen...nu lät jag som en toffel! Inte okej alls!
Aussi-land gär sig tillkänna i form av finfrämmande besök från Falköping vid namn Sebastian. Detta var helgen innan vi åkte till Hultsfred. Jag hade oerhört blandade tankar och känslor angående detta besök. Ville väldigt gärna träffa denna människa som spenderat så mycket tid med min älskade Tessie och min älskade Emmeli. Tiden då de var som lyckligast i deras liv. Tiden jag inte var med. Killen som bär historierna och minnena jag aldrig fick dela eller höra från dem fruktade jag samtidigt som jag var livrädd för honom. Jag visste mycket väl vem han var, men för honom var jag "ett namn han sett fladdra förbi på facebook". Det gjode så ont att höra. Här försöker jag leva mitt liv så normalt det går utan dem i varje andetag, och det är så obeskrivligt jobbigt, och han visste inte vem jag var. Visst, när man är bortrest och man har så kul så saknar man inte det man har där hemma...Men ändå, jag kan inte släppa det. Jag var oerhört nervös inför mötet med honom. Hur skulle han vara? Hur skulle jag ta det? Men allt gick bra. han var oerhört trevlig och jag kanförstå vad de såg i honom. Han blev inbjuden till att joina oss till Way out west, och jag hoppas innerligt att han gör oss sällskap!
Hultsfred 2009 visste jag skulle bli oerhört annorlunda. Första gången på festival utan Tessie och Emmeli. Hade det inte varit för att the Killers spelade där hade jag inte bemödat mig med att åka dit.
Vårat camp bestod av Mr Kristoffer Wihed, Mr Anton Gustavsson, Mr Smultronmats och SvinLandin. Detta året var första året av mina 3 tidigare festivalår som jag hade användning av de ständigt nerpackade gummistövlarna, regnjacka och skinjacka och jag är sanslöst tacksam över att de slank med packningen även detta året för jag aldrig haft så ont i halsen, haft sådan hosta, ont i kroppen och varit så snuvig efter en festival som efter denna, och jag vågar inte ens tänka på i vilket fysiskt skick jag hade varit i vid hemkomsten efter denna festivalen om dessa tre ting inte hade varit medtagna.
Mitt psykiska tillstånd under festivalen var minst sagt olika från stund till stund: överlycklig, saknad, lyrisk, full, nykter, frussen till överlycklig igen. Vi bröt ihop när sången och musiken som spelades blev för påminnande och saknaden blev för stor. Tårarna rann ned för våra kinder, men ibland är det bra att tårar inte syns i regnet. Men kramarna och de fina orden från en visserligen full inneboende i värat camp kändes bra, samtidigt som en annan inneboende i vårat camp drog då det var för jobbigt att se oss vara så trasiga. Jag förstår honom, jag förlpter honom och jag är ledsen för att jag får människor att bli nedstämda. Jag vill inte vara sådan. Jag vill vara den tjejen jag var innan som fick folk att le.
Men jag har lärt mig några schysta moves och uttryck när det gäller hiphop och rap. "yo hoe", "What up", "Fyck ya all" och "West side" med tillhörande moves. Även att våra walkie-talkies kom till användning.
Veckan efter Hultsfred bestod av ett tomt hus (dock var min syster och min oerhört tråkiga och fisförnäma katt hemma) då mina föräldrar och min ena syster hade dessutom bestämt sig för att bila ner till Budapest. Min reaktion natten innan de skulle åka var rädsla. Jag är verkligen inget fan av att ha människor jag håller nära hjärtat sittandes långa sträckor i en bil. Jag började gråta när jag kramade mamma och pappa god natt. Kör försiktigt vad mina sista ord till dem. Jag klarar inte av en till bilolycka, det gör jag bara inte. Jag kan inte rå för min reaktion, den bara kommer. Minnet av samtalet med Emmelis mamma då jag fick beskedet ekar fortfarande i mitt huvud, även om vissa delar av det är svart. Jag minns inte hela samtalet. Men jag minns känslan och tankarna som snurrade i mitt huvud då jag ringde till flickornas mobiler och ingen av dem svarade. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Elias hade planer på att åka till Sonisphere, men ville dock inte övernatta där utan åka hem på natten. Min reaktion på detta var att jag vädjade honom till att inte göra det. Han gjorde det inte. Om det var jag som påverkade hans beslut att inte åka vet jag helt hundra procent. Men att hans pappa någon dag senare kommenterade Elias beslut att inte åka och se Metallica som Elias tyckt om så länge började jag fundera. Jag har så dåligt samvete så ni anar inte. Jag vill inte stå ivägen för honom! Han får göra som han vill! Men jag är samtigit väldigt tacksam för det beslut han fattade.
Denna veckan utan min matglade far ( som resultarat i en urusel kock till dotter ) resulterade i att min lucnh ständigt bestod av djupfryst mat. Men tacksamheten av att jag ständigt har en matlåda väntandes på mig innan jag går till jobbet har sannerligen vuxit.
Tre månader har rusat förbi sedan vi blev tillsammans nu. Helt otroligt vad tiden flyger förbi när man har kul. Jag kan inte hålla tyst. Jag tänker skriva om det här och nu. Elias slutar inte och förvåna mig. Dagen vi hade varit tillsammans i tre måndaer väntade ett stort paket adresserat till mig . Jag fattade ingentng. Vad kan det vara och vem är det ifrån? En försenad fädelsedagspresent? Nej. det var från Elias. I lådan låg chokladfondue, rabarberkarameller, chokladglaserade jordgubbar och chokladhärtan inslagna i rött aluminiumpapper. Även ett kort där det stog underbara ord. Han är så givande, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka så mycket som har ger mig. Inte materiellt, utan på annat plan. Han är underbar, så underbar att jag nästan känner mig otillräcklig fast jag vet att jag har så mycket att ge och är villig att göra det. Jag släpper in honom, jag låter han komma nära mitt hjärta. Jag vågar göra det nu, även om jag fortfarande är rädd för att han ska försvinna ur mitt liv lika plötsligt som Tessie och Emmeli gjorde det. Men man måste leva i nuet, och ta vara på den tid som man har. 30 dagar kvar tills jag åker till Kina
Nya festivalplaner har det också blivit i form av Way out west. Vi har dessutom fått tag på en underbart belägen lägenhet (3 minuters gångväg till området) med balkong och 3 rum med en dubbelsäng i varje. Vi kommer att ha så kul, och vi kommer att vara så friska då vi kommer hem. Band som jag ska se är bland annat: Lily Allen, Arctic Monkeys, Röyksopp, Robyn, Teddybears STHLM, Laakso och Band of Horses. Kunde in te kommit på ett bättre sätt att spendera min sista helg i Sverige innan jag ÄNTLIGEN åker till Kina. Denna upplevelse ska delas med Carro Johansson, Janina, Eline, Sofie och Elias. Möjligen att Lovisa och Sebastian gös oss sällskap också. Underbart.
Eline har åkt till Frankrike och ska stanna där i TRE HELA VECKOR. Jag sankar henne redan så förbaskat mycket. Men på något sätt så känns det tryggt att hon flög tid. Jag tror att hon kommer att komma hem. Visst rädslan finns där, men när människor flyger är den känslan inte alls lika påtagande. Detta är säkerligen an bra uppvärmning till mitt kommande helvår i Kina utan henne. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att jag får ett kärt besök eller två.
Visumansökan till Kina är nu ivägskickad och det känns så enormt bra! China here i come!
Känslan kommer så överrumplande nu för tiden. Saknaden kommer helt plötsligt, utan att något egentligen utlöser det. Fast idah hade jag en anledning. Min vän frågade mig "Men Sophie, vilka umgås du med nu för tiden?". Det snurrade i mitt huvud. Det jag hade på tungan att direkt svara, som jag alltid svarade var "Tessie och Emmeli". Det kan jag inte svara längre. Det kommer nog aldrig jag förstå känns det som. De var mina bsta vänner. Var. Att jag nu plötsligt ska prata om mina bästa vänner i dåtid är så främmande. Jag hade de inräknade i min framtid. De stod vid min sida i mina framtidsplaner. Men nu har detta ryckts ifrån mig. Jag tror aldrig människor som själva varot med om detta någonsin kommer att förstå hur ensam man känner sig. Mina givna alternativ, mina partners in crime, mina bästa vänner är borta. De är döda. Där sa jag det. Jag tror inte människorna i min omgivning förstår hur det känns att de som man alltid räknat med, och som alltid var med en på alla upptåg, som man passade så oerhört bra ihop med och som man alltid hade som roligast med är borta. Vilka ska jag nu räkna upp som mina alltid givna alternativ? Tack och lov har jag Eline vid min sida. Utan henne hade jag inte klarat det. Hon förstår hur man tänker och vet precis hur jag känner. Baraatt våra blickar möts av någon anledning som ingen annan i rummet förstår då vi tänker på exakt samma sak är så värdefullt. Kom hem!
Men jag mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde innan. Eller...man har lärt sig att leva med sorgen och att hantera den. Nästan. Den största skillnaden är på morgnarna. Då var det som ett slag imorgon avrje gång verkligheten kom ikapp mig, då första tanken på Tessie och Emmeli kom och att de inte längre andades och att deras hjörtan inte längre slår. Nu är det mer som att rabbla upp mitt personnummer, det finns alltid i mitt huvud, som fakta. Det är en mycket läskig förändring, men jag tror det tyder på att det har sjunkit in nu, hur gärna jag än vill leva i det förflutna eller i en fantasivärld. Men man kan inte göra så mot sig själv, man måste gå vidare, hur memskt och brutalt det än låter. Hur hemskt och brutalt det än är.
Aussi-land gär sig tillkänna i form av finfrämmande besök från Falköping vid namn Sebastian. Detta var helgen innan vi åkte till Hultsfred. Jag hade oerhört blandade tankar och känslor angående detta besök. Ville väldigt gärna träffa denna människa som spenderat så mycket tid med min älskade Tessie och min älskade Emmeli. Tiden då de var som lyckligast i deras liv. Tiden jag inte var med. Killen som bär historierna och minnena jag aldrig fick dela eller höra från dem fruktade jag samtidigt som jag var livrädd för honom. Jag visste mycket väl vem han var, men för honom var jag "ett namn han sett fladdra förbi på facebook". Det gjode så ont att höra. Här försöker jag leva mitt liv så normalt det går utan dem i varje andetag, och det är så obeskrivligt jobbigt, och han visste inte vem jag var. Visst, när man är bortrest och man har så kul så saknar man inte det man har där hemma...Men ändå, jag kan inte släppa det. Jag var oerhört nervös inför mötet med honom. Hur skulle han vara? Hur skulle jag ta det? Men allt gick bra. han var oerhört trevlig och jag kanförstå vad de såg i honom. Han blev inbjuden till att joina oss till Way out west, och jag hoppas innerligt att han gör oss sällskap!
Hultsfred 2009 visste jag skulle bli oerhört annorlunda. Första gången på festival utan Tessie och Emmeli. Hade det inte varit för att the Killers spelade där hade jag inte bemödat mig med att åka dit.
Vårat camp bestod av Mr Kristoffer Wihed, Mr Anton Gustavsson, Mr Smultronmats och SvinLandin. Detta året var första året av mina 3 tidigare festivalår som jag hade användning av de ständigt nerpackade gummistövlarna, regnjacka och skinjacka och jag är sanslöst tacksam över att de slank med packningen även detta året för jag aldrig haft så ont i halsen, haft sådan hosta, ont i kroppen och varit så snuvig efter en festival som efter denna, och jag vågar inte ens tänka på i vilket fysiskt skick jag hade varit i vid hemkomsten efter denna festivalen om dessa tre ting inte hade varit medtagna.
Mitt psykiska tillstånd under festivalen var minst sagt olika från stund till stund: överlycklig, saknad, lyrisk, full, nykter, frussen till överlycklig igen. Vi bröt ihop när sången och musiken som spelades blev för påminnande och saknaden blev för stor. Tårarna rann ned för våra kinder, men ibland är det bra att tårar inte syns i regnet. Men kramarna och de fina orden från en visserligen full inneboende i värat camp kändes bra, samtidigt som en annan inneboende i vårat camp drog då det var för jobbigt att se oss vara så trasiga. Jag förstår honom, jag förlpter honom och jag är ledsen för att jag får människor att bli nedstämda. Jag vill inte vara sådan. Jag vill vara den tjejen jag var innan som fick folk att le.
Men jag har lärt mig några schysta moves och uttryck när det gäller hiphop och rap. "yo hoe", "What up", "Fyck ya all" och "West side" med tillhörande moves. Även att våra walkie-talkies kom till användning.
Veckan efter Hultsfred bestod av ett tomt hus (dock var min syster och min oerhört tråkiga och fisförnäma katt hemma) då mina föräldrar och min ena syster hade dessutom bestämt sig för att bila ner till Budapest. Min reaktion natten innan de skulle åka var rädsla. Jag är verkligen inget fan av att ha människor jag håller nära hjärtat sittandes långa sträckor i en bil. Jag började gråta när jag kramade mamma och pappa god natt. Kör försiktigt vad mina sista ord till dem. Jag klarar inte av en till bilolycka, det gör jag bara inte. Jag kan inte rå för min reaktion, den bara kommer. Minnet av samtalet med Emmelis mamma då jag fick beskedet ekar fortfarande i mitt huvud, även om vissa delar av det är svart. Jag minns inte hela samtalet. Men jag minns känslan och tankarna som snurrade i mitt huvud då jag ringde till flickornas mobiler och ingen av dem svarade. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Elias hade planer på att åka till Sonisphere, men ville dock inte övernatta där utan åka hem på natten. Min reaktion på detta var att jag vädjade honom till att inte göra det. Han gjorde det inte. Om det var jag som påverkade hans beslut att inte åka vet jag helt hundra procent. Men att hans pappa någon dag senare kommenterade Elias beslut att inte åka och se Metallica som Elias tyckt om så länge började jag fundera. Jag har så dåligt samvete så ni anar inte. Jag vill inte stå ivägen för honom! Han får göra som han vill! Men jag är samtigit väldigt tacksam för det beslut han fattade.
Denna veckan utan min matglade far ( som resultarat i en urusel kock till dotter ) resulterade i att min lucnh ständigt bestod av djupfryst mat. Men tacksamheten av att jag ständigt har en matlåda väntandes på mig innan jag går till jobbet har sannerligen vuxit.
Tre månader har rusat förbi sedan vi blev tillsammans nu. Helt otroligt vad tiden flyger förbi när man har kul. Jag kan inte hålla tyst. Jag tänker skriva om det här och nu. Elias slutar inte och förvåna mig. Dagen vi hade varit tillsammans i tre måndaer väntade ett stort paket adresserat till mig . Jag fattade ingentng. Vad kan det vara och vem är det ifrån? En försenad fädelsedagspresent? Nej. det var från Elias. I lådan låg chokladfondue, rabarberkarameller, chokladglaserade jordgubbar och chokladhärtan inslagna i rött aluminiumpapper. Även ett kort där det stog underbara ord. Han är så givande, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka så mycket som har ger mig. Inte materiellt, utan på annat plan. Han är underbar, så underbar att jag nästan känner mig otillräcklig fast jag vet att jag har så mycket att ge och är villig att göra det. Jag släpper in honom, jag låter han komma nära mitt hjärta. Jag vågar göra det nu, även om jag fortfarande är rädd för att han ska försvinna ur mitt liv lika plötsligt som Tessie och Emmeli gjorde det. Men man måste leva i nuet, och ta vara på den tid som man har. 30 dagar kvar tills jag åker till Kina
Nya festivalplaner har det också blivit i form av Way out west. Vi har dessutom fått tag på en underbart belägen lägenhet (3 minuters gångväg till området) med balkong och 3 rum med en dubbelsäng i varje. Vi kommer att ha så kul, och vi kommer att vara så friska då vi kommer hem. Band som jag ska se är bland annat: Lily Allen, Arctic Monkeys, Röyksopp, Robyn, Teddybears STHLM, Laakso och Band of Horses. Kunde in te kommit på ett bättre sätt att spendera min sista helg i Sverige innan jag ÄNTLIGEN åker till Kina. Denna upplevelse ska delas med Carro Johansson, Janina, Eline, Sofie och Elias. Möjligen att Lovisa och Sebastian gös oss sällskap också. Underbart.
Eline har åkt till Frankrike och ska stanna där i TRE HELA VECKOR. Jag sankar henne redan så förbaskat mycket. Men på något sätt så känns det tryggt att hon flög tid. Jag tror att hon kommer att komma hem. Visst rädslan finns där, men när människor flyger är den känslan inte alls lika påtagande. Detta är säkerligen an bra uppvärmning till mitt kommande helvår i Kina utan henne. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att jag får ett kärt besök eller två.
Visumansökan till Kina är nu ivägskickad och det känns så enormt bra! China here i come!
Känslan kommer så överrumplande nu för tiden. Saknaden kommer helt plötsligt, utan att något egentligen utlöser det. Fast idah hade jag en anledning. Min vän frågade mig "Men Sophie, vilka umgås du med nu för tiden?". Det snurrade i mitt huvud. Det jag hade på tungan att direkt svara, som jag alltid svarade var "Tessie och Emmeli". Det kan jag inte svara längre. Det kommer nog aldrig jag förstå känns det som. De var mina bsta vänner. Var. Att jag nu plötsligt ska prata om mina bästa vänner i dåtid är så främmande. Jag hade de inräknade i min framtid. De stod vid min sida i mina framtidsplaner. Men nu har detta ryckts ifrån mig. Jag tror aldrig människor som själva varot med om detta någonsin kommer att förstå hur ensam man känner sig. Mina givna alternativ, mina partners in crime, mina bästa vänner är borta. De är döda. Där sa jag det. Jag tror inte människorna i min omgivning förstår hur det känns att de som man alltid räknat med, och som alltid var med en på alla upptåg, som man passade så oerhört bra ihop med och som man alltid hade som roligast med är borta. Vilka ska jag nu räkna upp som mina alltid givna alternativ? Tack och lov har jag Eline vid min sida. Utan henne hade jag inte klarat det. Hon förstår hur man tänker och vet precis hur jag känner. Baraatt våra blickar möts av någon anledning som ingen annan i rummet förstår då vi tänker på exakt samma sak är så värdefullt. Kom hem!
Men jag mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde innan. Eller...man har lärt sig att leva med sorgen och att hantera den. Nästan. Den största skillnaden är på morgnarna. Då var det som ett slag imorgon avrje gång verkligheten kom ikapp mig, då första tanken på Tessie och Emmeli kom och att de inte längre andades och att deras hjörtan inte längre slår. Nu är det mer som att rabbla upp mitt personnummer, det finns alltid i mitt huvud, som fakta. Det är en mycket läskig förändring, men jag tror det tyder på att det har sjunkit in nu, hur gärna jag än vill leva i det förflutna eller i en fantasivärld. Men man kan inte göra så mot sig själv, man måste gå vidare, hur memskt och brutalt det än låter. Hur hemskt och brutalt det än är.
onsdag 1 juli 2009
Svartvitt
Att dagar kan vara så olika. Söndagen var kolsvart ogenomträngligt mörker. Söndagen var den 28 juli. 4 månader sedan jag förlorade min två oerhört älskade bästa vänner Theresia Johansson och Emmeli Greén. Saknaden var enorm. I byggkassan kom alla tankar och tårarna gick inte att kontrollera. Jag tittade på bilder av mina underbara flickor på mobilen och kan inte förstå att de inte längre andas, kan inte förstå att de inte längre finns. Vart tog de vägen? Vi skulle ju mötas upp i Shanghai! Jag ser det påhittade bilden i mitt huvud då vi möts igen då jag möter er på flygplatsen. Tårarna rinner ned för mina kinder, av lycka, vi håller om varandra och jag är så lycklig att jag bara studsar upp och ner av lycka. Detta kommer aldrig ske. Istället såg jag dem liggandes sida vid sida i varsin vit kista, livlösa.
Dagen efter var jag som på rosa moln. Måndagen var jag fylld av lycka och hade så mycket energi att det kändes som jag skulle explodera. Jag kände energin flöda inom mig och den var så intensiv. Precis som jag var innan den 28 februari. Måndagen började nämligen med att jag träffade min privatlärare i kinesiska och vi hade lektion. Det gick jättebra och det var sanslöst roligt! Det var 2:a gången sedan jag förlorade Tessie och Emmeli som jag var lycklig. 2:a gången jag helt ärligt kunde säga att jag att jag var lycklig. Första gången var när vi var på Liseberg. Jag kanske håller på att hitta mig själv igen? Jag kanske inte är helt förlorad och vilsen trots allt?
Tisdagen bestod av en hel del tankearbete. Jag tror jag fortfarande är rädd för att älska, för jag är så rädd att förlora det man älskar. Jag är rädd för att släppa in människor allt för nära, eller kanske snarare för att låta mig älska dem och hålla dem nära mitt hjärta. Jag är så rädd för att bli lämnad med all kärlek som man har var att ge, men inte kan ge det till dem. Jag funderar på hur det ska bli när jag åker till Kina i ett halvår. En kompis till E har en pojkvän som är från England. De träffas ca var tredje vecka. Det tycker hon är jättejobbigt. Jag ska vara borta ett halvår. På andra sidan jordklotet. Min systers pojkvän är i Frankrike på semester och hon saknar honom så hon kan börja gråta, och han har varit borta i två dagar. Jag ska vara borta i ett halvår. De första gångerna jag och E träffades så sa han att han var riktigt sugen på att åka till Shanghai han med, riktigt sugen. Det var innan vi blev tillsammans. Nu säger han, utan att ens tänka efter när folk frågar om han ska hänga med till Shanghai, blank nej. Det gör ont. Han gav mig hopp, och sedan tog han tillbaka allt. Självklart förstår jag han val om att han ska plugga. Det stöttar jag till 100%. Det är ju hans liv och hans framtid, och vem vet om vi kommer att leva tillsammans resten av livet. Det händer ju att folk dör, och jag ska dessutom vara borta i ett halvår. Det som skrämmer mig ännu mer är att jag vill att det ska funka. Samtidigt som det vore smidigt om jag bara slutade tycka om honom. Då slipper jag vara rädd för att jag ska stå där med all min kärlek utan att kunna ge det till honom. Min syster säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag måste "Cut the crap" och "Go with the flow", men det är inte så lätt som det låter.
Dagen efter var jag som på rosa moln. Måndagen var jag fylld av lycka och hade så mycket energi att det kändes som jag skulle explodera. Jag kände energin flöda inom mig och den var så intensiv. Precis som jag var innan den 28 februari. Måndagen började nämligen med att jag träffade min privatlärare i kinesiska och vi hade lektion. Det gick jättebra och det var sanslöst roligt! Det var 2:a gången sedan jag förlorade Tessie och Emmeli som jag var lycklig. 2:a gången jag helt ärligt kunde säga att jag att jag var lycklig. Första gången var när vi var på Liseberg. Jag kanske håller på att hitta mig själv igen? Jag kanske inte är helt förlorad och vilsen trots allt?
Tisdagen bestod av en hel del tankearbete. Jag tror jag fortfarande är rädd för att älska, för jag är så rädd att förlora det man älskar. Jag är rädd för att släppa in människor allt för nära, eller kanske snarare för att låta mig älska dem och hålla dem nära mitt hjärta. Jag är så rädd för att bli lämnad med all kärlek som man har var att ge, men inte kan ge det till dem. Jag funderar på hur det ska bli när jag åker till Kina i ett halvår. En kompis till E har en pojkvän som är från England. De träffas ca var tredje vecka. Det tycker hon är jättejobbigt. Jag ska vara borta ett halvår. På andra sidan jordklotet. Min systers pojkvän är i Frankrike på semester och hon saknar honom så hon kan börja gråta, och han har varit borta i två dagar. Jag ska vara borta i ett halvår. De första gångerna jag och E träffades så sa han att han var riktigt sugen på att åka till Shanghai han med, riktigt sugen. Det var innan vi blev tillsammans. Nu säger han, utan att ens tänka efter när folk frågar om han ska hänga med till Shanghai, blank nej. Det gör ont. Han gav mig hopp, och sedan tog han tillbaka allt. Självklart förstår jag han val om att han ska plugga. Det stöttar jag till 100%. Det är ju hans liv och hans framtid, och vem vet om vi kommer att leva tillsammans resten av livet. Det händer ju att folk dör, och jag ska dessutom vara borta i ett halvår. Det som skrämmer mig ännu mer är att jag vill att det ska funka. Samtidigt som det vore smidigt om jag bara slutade tycka om honom. Då slipper jag vara rädd för att jag ska stå där med all min kärlek utan att kunna ge det till honom. Min syster säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag måste "Cut the crap" och "Go with the flow", men det är inte så lätt som det låter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)