Eline och jag satt på en restaurang idag (efter att jag ännu en gång varit duktig nog att simma nu när jag, hör och häpnad: köpt halvårskort. detta ska nyttjas!). Hon sa att det kändes som om livet här står på paus nu när Tessie och fröken Green är i Aussi-land. Detta var för mig en skrämmande tanke. jag vill inte att mitt liv ska stå på paus, jag vill leva mitt liv! Ändå är jag så väl medveten om mina tankar, jag har ju tänkt denna tanke så många gånger. Samtidigt har jag en känsla av att något snart kommer hända, eller att något saknas. Men vad!?
Samtidigt känns det som om människorna som lämnade mig och Eline för att åka till Australien, inte heöt nödvändigtvis fortfarande är de personer vi kände här i Sverige. Eller det känns i alla fall som om En av dem har förändrats. jag känner inte igen hennes agerande och jag känner inte igen den person jag pratar med över datorn. Men jag tyckte att de skulle åka till Australien. De behövde verkligen komma bort. jag minns så väl den morgonen på Emmelis altan då jag sa det: Varför åker ni inte iväg? Ni som har så mycket pengar sparade Åk till Australien eller något! Jag minns också sista gången jag såg dem. Jag grät. det gjorde ont. jag saknar dem. Men jag vill att de ska ha det underbart. Vill att de ska få uppleva. Utvecklas.
2 kommentarer:
sophie darling. jag bar med mig dig och eline i mitt hjarta i dygnets alla tjugofyra timmar. jag ar medveten om att jag har andrats men inte till den grad att det marks. den har resan utvecklas nog precis sa som jag vill att den ska men jag kan inte forneka att det hade varit battre om ni varit har. en roadtrip i tocken-anda.
hoppas allt ar bra med dig min kara och att vi hors snart igen.
puss!
-e
vi utvecklas också, dear. Vi lever våra liv, och märker inte utvecklingen eller vad som händer utanför vår bubbla. "chilla könet" och "ligg då" har blivit standardfraser. ;)
Skicka en kommentar