Sista helgen i Sverige

Spenderar jag med underbara människor i Göteborg på festivalen Way out west. Kommer hem på söndag då ni kommer att få en uppdatering av denna weekends upptåg.

ett slut, en ny början

Igår arbetade jag min sista dag på jobbet. (Well för ett halvår i alla fall, jag har tagit tjänsteledigt...) Det var blandade känslor under hela dagen må jag säga. Kvällen innan hade spenderats med flitigt muffins-bakande (det ska även tilläggas att de var av choklad, med glasyr, amerikanska super-sice och med rosa hjärtströssel på). Jag får väl erkänna att min kära syster hjälpe mig lite, mamma var mestadels i vägen då hon ständigt vill hålla ett vakande öga på oss (vilket stundtals eventuellt var ett klokt beslut , då jag ej är så bekant med köket...). Elias däremot...försökte hjälpa till men gav upp ganska snabbt. Dessa muffins var till mina kära kollegor på K-Rauta. Jag har ju bakat dessa tidigare och ibland går min käft lite för effektivt för mitt eget bästa, så det var bara att bita ihop och inse att jag skulle spendera lördagskvällen bakandes i köket. Men det var de värt, jag tror de gjorde deras arbetsdag lite. Då jag smetade på glasyren i fikarummet innan jag skulle gå på mitt pass var jag på strålande humör, detta höll i sig fram till då jag stationerade mig i byggkassan då rusningstrafiken ute på bygg-gården var relativ jättelåg och tankarna på Tessie och Emmeli kom sakta men säkert krypande och jag ringde deras mobilsvar i ett desperat försök att få dem nära mig igen. Efter det insåg jag att det var bäst att jag begav mig inåt i butiken igen och låta någon annan kollega ta han om byggkassan då jag inte ville spendera mina sista timmar sörjandes efter svunna tider, utan hellre ville ta vara på tiden jag hade kvar på jobbet, tänka på vad roligt jag faktiskt haft där och vilka underbara människor jag har lärt känna där. I avskedspresent fick jag en kalender. Helt underbart!

Idag begav jag och Elias oss i all hast till Göteborg för att fixa mig ett visum till Kina. Dagen startade med en oerhört morgontrött Elias, tågfärd och att vi fick syn på självaste Herr Magnus Uggla på Centralstationen i Göteborg. han såg vilsen, förvirrad och mått nedknarkad ut. Han var även mycket kortare än vad jag föreställt mig, och ganska spinkig. Att hitta till den där ambassaden var dock inte så lätt som jag hade tänkt mig, men vi lyckades. Då vi väl hittat "ambassaden", efter att jag tydligen skrivit ut en kasta som ledde oss till fel adress...(hoppsan) och där det som vi trodde skulle ha varit ambassaden var istället ingenting. Det var ett hål i väggen kan man säga och i full flärd med att rustas upp. "Dessa kineser!" tänkte jag, då vi dessutom läst på ambassadens hemsida att "Det går även bra att ringa till oss, men vi kasnke inte svarar då det är många som ringer, men då kan ni skicka fax, men vi får så många så vi kanske inte svarar på det heller". Idioter. Igen. Men efter lite om och men hittade vi till ambassaden, bemöttes av en otrevlig kines då jag inte hade tagit kopior på mitt intyg från skolan och inte förstod vad han sa då han försökte förklara var jag kunde ta kopior själv. Men jag fick mitt visum tillslut, och jag var så lycklig att tårarna kom i ögonen, jag trodde jag skulle spricka av lycka och skrika ett glädjeskrik. Jag var som på rosa moln. China here I come! Resten av dagen var underbar den med. Elias och jag strosade runt i affärer, köpte kläder och även inköp inför våra studier gjordes. Jag investerade i en kinesiskt mandarin lexikon, parlör, guidebok och en kasta över Shanghai. Även överstrykningspennor i 4 färger, 2 bläckpennor med utsuddningsbart bläck och en fyr-färgs-penna inhandlades. Den sista timmen la vi oss i en park, lyssnade på musik och bara njöt av varandras sällskap. Dagen har varit underbar och jag ska bära med mig minnet av den till Kina. Nära mitt hjärta.

Bonusen idag och den sanslösa glädjen är att fröken Fransyska kommer hem om ca 1 timme och 19 minuter. ÄNTLIGEN. Men man ska inte ropa hej förrän man är över becken...hon har en lång färd hem från Stockholm först...

Olika sorters idioti

*Vissa människor är idioter, så är det bara. Jag gillar inte när jag tänker dåligt om andra människor. Men är man så känslokall...då har de sig själv att skylla. En sommarjobbare på jobbet, han vet om min historia och varför jag kan vara nere ibland. Ändå måste han fråga mig varför jag verkar så deppig, och nöjer sig inte med det utan kläcker även kommentaren "Sheer up, de kommer ändå aldrig tillbaka". Hur i hela friden kan man vara så sanslös känslokall!? Jag vet att det är så, men man behöver väl inte sparka på den som ligger. Det gör ont, och det går som en kniv i hjärtat varje gång jag får det framför mig svart på vitt. Men pleace, rubb it in bara...


*Idag fick jag tillbaka min visumansökan. Jag nästan hoppade och sjöng av lycka att äntligen ha det i handen. China here I come, på riktigt! Trodde jag ja...På min postväxel jag hade skickat med (eftersom de inte accepterar kontanter eller liknande) sitter en lapp. En rosa post-it lapp
med texten "We are the chinese embassy in Göteberg, not the consulate so we can not accept your postväxel". Det gjorde mig en aning upprörd eftersom jag åker om 15 dagar. Sedan tar jag ännu en titt i kuvertet och upptäcker att det sitter ännu en post-it lapp på själva ansökan! Även denna var i färgen rosa. Hur seriöst ska jag ta dem tycker de när de inte skriver på ett A4-papper eller ett skrivet för maskin, utan väljer att använda sig av metoden post-it lappar?!


*Jag har även lånat ut min bibel (A.K.A min kalender) till en kollega till mig. Vad han skulle med den till har jag verkligen ingen aning om, jag var så paff att jag glömde fråga. Men hoppas han använder den väl och för hem den till sin älskade ägare i oerhört gott skick snarast.



*Eline hade det inte varit för dina vackra ord som värmer ända in i själen så hade jag fallerat vid det här laget. När det kommer till att uttrycka sig i ord är du sannerligen snäppet bättre, medan jag´antingen säger för lite eller aldeles för mycket, så jag kan inte annat än säga det samma och att jag saknar dig så enormt mycket. Kom hem darling, kom hem!

Blandade känslor

Efter det sista jag skrev måste jag väl även meddela att allt är bra mellan oss igen. Jag får lite panikattacker då och då bara. Allt är löst, och lika bra som vanligt. Men tankarna och rädslan för att bli sårad finns givetvis kvar. men det är som min pappa (och även E sa): man måste våga älska, det är värt det. Annars så får man aldrig känna känslan, och då går man igenom livet och är konstant rädd, då missar man att leva.

Jag ska, som jag så många andra gånger sagt, sluta tänka så mycket. men gudarna ska veta att det sannerligen inte är så lätt, och gudarna ska veta att jag försöker!



Idag har jag fått ånga frågor om hur det känns att jag åker till Kina snart. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det är en blandning av gränslös lycka och glädje, rädsla, saknad och förväntan.

* Gränslös lycka: Min dröm går i uppfyllelse och jag förverkligade den alldeles på egen hand.

*Rädsla: Vad händer med alla människor jag lämnar här hemma? De behöver mig. Och jag behöver dem.

* Saknad: Tessie och Emmeli skulle ha mött upp mig i Shanghai, men ödet hade andra planer. Jag kommer att sakna vissa människor som är här i Sverige så gränslöst mycket. Eline, Elias och min syster Malin är bara några av dem.

*Förväntan: Jag ska lära mig ett nytt språk och kultur, träffa en massa nya människor och dessutom lära mig att klara mig på egen hand på riktigt och att ta han om mig själv. Se och uppleva nya saker, byta miljö och starta en vändpunkt i mitt liv efter olyckan.

Musik som träffar en av slump när man sitter och funderar

Jag vet, det är en fjantig låt. Men underligt nog var det den som spelades då jag råkade gå förbi tv:n och funderade som mest... Ödet?



http://www.youtube.com/watch?v=qjQ3RWpGVmY

"Ibland förstår jag inte hur du resonerar"

Fick jag i ett sms. Jag måste ärligt säga att inte jag gör det heller. Jag förstår inte vad jag håller på med och jag känner inte igen mig själv. Jag åkte hem. Fegt? Ja. Men jag kände att det inte var en så bra idé att ta en diskussion klockan hav tolv på natten, då han dessutom var halvkrasslig och trött och inte verkade veta någonting om allting och bristen på engagemang var påtaglig.

Jag mindes sist jag sov där då det var spänningar i luften mellan oss. Jag kunde inte sova alls. Jag ville bara hem. Jag vet att det var fegt att åka hem, men då jag insåg att det kanske var bättre att stanna så hade jag redan ringt min käre far och bett han komma och hämta mig i stan.

När jag kom hem var min älskade syster som tur var vaken och vi diskuterade vad som hänt mellan mig och E. Min syster och jag är som natt och dag på alla håll och kanter, utom då det kommer till kärlek. Då tycker vi likadant. Den skrämmer oss. Vi vill inte tappa kontrollen, vi vill inte känna att man är så beroende av någon annan och att det är så lätt för den personen att vända upp och ner på vår tillvaro genom att sluta älska oss. Det skrämmer mig att jag kan sakna en människa så mycket, att jag kan tänka på en människa så mycket, att jag aldrig tycker att vi umgås för mycket och att jag tydligen pratar i "vi-form" om framtiden. Jag förstår inte vad denna E har gjort med mig. Det var delvis därför jag åkte hem igår, istället för att ta tjuren vid hornen: jag ville visa att jag minsann inte behövde honom utan kan klara mig alldeles utmärkt utan honom. I´m just fine! Fast det var jag inte, och jag hatar att mina ögon började fälla tårar av rädsla för vad som komma skulle. För en killes skull! Jag vill vara självständig och känna att jag minsann inte behöver någon utan kan klara mig alldeles utmärkt på egen hand. För jag är stark, men han gör mig så svag. Kärlek gör en människa så svag och bräcklig. jag gillar det verkligen inte, dessutom måste jag vara extra stark nu med tanke på omständigheterna med Tessie och Emmeli.

Jag åker till Kina om 18 dagar. Det var hur vi skulle göra med vår relation då jag är där som kom på tal igår. Och jag tolkade väl hans ord fel, men vid det laget var det försent för mina tankar hade redan börjat snurra och tårarna hade redan börjat rinna. Det var då det gick upp för mig hur mycket jag tycker om honom, och hur rädd jag är för att förlora honom. Särskilt nu då jag gjort allt för att inte sätta in mina vanliga så kallade försvarsmekanismer för att dämpa det eventuellt kommande fallet då jag verkligen inte vill göra mitt liv ännu mer komplicerat än vad det redan är. Jag vill inte känna saknad efter ännu en person, och därför vill jag ogärna släppa människor så nära mitt hjärta igen. Men jag struntade i mina murar, och igår ringde mina varningsklockor för "heart break" för full styrka.