Detta är filmen som fröken Malin Hertz har snackat om att jag måste se. Ikväll gjorde jag det. Och jag gillade den. Skarpt. Det är en sådan där film som får en och tänka. En sådan där film som man försöker förstå huvudpersonen i. Den fick mig tänka, men lämnade mig med en känsla. Denna känsla är svår att definiera. Men tankegången går väl ungefär såhär just nu: Kan vi någonsin bli fria? Vad är frihet? När blir vi lyckliga? Finns lycka endast då man delar den med andra? Det finns så mång ensamma människor. Det finns så många sorgsna människor. Sorgsna människor ser jag i ögonen varje dag. De har bara inte insett själva alla gånger att det lyser igenom dem. Men jag gör mitt bästa för att inte ryckas med, jag gör mitt bästa för att få se ett leende på deras läppar. Jag gör mitt bästa för att hålla min låga uppe.
Samtidigt så känner jag att jag söker något mer. Det måste finnas något mer där ute. Jag vill inte vara fast i denna materialistiska värld av regler och plikter hela livet. Jag tror inte att man blir lycklig av det. Det måste finnas något mer.
Jag gick från att ha en underbar spontan halvgalen lördagskväll med underbara människor och musik, och fransmän, till en måndag med en massa tankar som snurrar runt. Det måste finnas något mer att göra i den här staden än att festa. Att hämma sina sinnen. Det måste finnas ett sätt att utvecklas i den här staden också, eller är Jönköping en sådan stad som bara håller en tillbaka? Eller finns det möjligheter här också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar