kärlek utan smärta?

Du splittrar mitt hjärta i tusen bitar, och gör mig komplett på samma gång.

Du får mig fälla många tårar, och smtidigt gör mig så oerhört lycklig.

Du gör mig frustrerad, och samtidigt så lugn.

Ranta runt i... Skogen?

Jag har aldrig varit känd för mitt lokalsinne. Tack mamma för dina fina gener. Jag älskar dig ändå.

I dagsläget letas det desperat efter en lägenhet som jag och Sam kan flytta in i när vi båda är hemma från Pakistan.

Idag var det lägenhetsvisning. I min naivitet och gps:n på iphonen i högsta hugg begav jag mig ut i vinterkylan. Efter en stunds promenerande, på en gångväg som jag trodde var med på kartan, och som jag trodde förde mig i rätt riktning, och då tiden för mötet började komma allt närmare, fanns det bara ett alternativ: Strunta i GPSn och gångvägar. Jag skulle ta en genväg genom skogen. Det var mörkt, kallt och jag kämpade mig genom buskagen med snö upp till knäna. Väl ute från skogen igen, efter att ha kämpat mig upp för ett dike av snö, upptäcker jag att jag är tillbaka sär jag började.

Note to myself: ta inga genvägar då du inte känner till omgivningen om du inte har något lokalsinne, det är kall och mörkt ute, och genvägen innebär att ta sig genom en skog med snö upp till knäna.

När har detta någonsin i historien kännes som en bra idé...?